Rebekah var redan som mycket liten en person som såg till att det hände saker runt henne. Vägrade sova ifall inte vagnen rullade. Otaliga timmar tillbringades i bil eller med vagnen hoppande fram och tillbaka över tröskeln. Även vaggan och hoppgungan blev uppskattade. Hon såg redan då till att hålla omgivningen sysselsatt...
Djuren kom tidigt in i hennes liv. Vi hade en Munsterländer, vid namn Mimmi. Det blev hennes allra bästa vän. Mimmi vakade över henne. Det var Mimmi hon lutade sig emot när hon reste sig första gången.På tal om resa sig, så hade hon otålighet även där. Hon gick vid 9 månaders ålder. Måste ju snabbt komma iväg till nästa spännande uppgift.
Första kaninen kom som födelsedagspresent vid 4 års ålder. Efter den kom det kaniner i en enda lång rad... Även undulater, grodor,katter, fiskar, hamstrar, marsvin, sköldpaddor och krabbor hamnade i vårt hem. Utan att fråga först naturligtvis. I Rebekahs värld var det, redan som förskolebarn, självklart att vi skulle ta hand om djur som andra tröttnat på! Även sjuka djur måste tas om hand. En hare bodde inne i Rebekahs rum, samt en skata i bur! Våta humlor torkades med hårfönen. Flugor ska inte slås ihjäl. De ska fångas och släppas ut!
Hästen hon fick var henne så trogen att hon till ock med följde med Rebekah in i huset, uppför trappan och in i hallen. Hon ville ju inte att Rebekah skulle försvinna ur hennes åsyn! Även Rebekah vägrade ibland släppa sina djur ur sin åsyn. Hon skulle läggas in på sjukhus, men det gick om intet eftersom hon totalvägrade att släppa och åka ifrån sin kanin. Under en period hade vi ingen hund. Rebekah löste det på sitt lilla vis: Hon tog och gick ut med en höna i koppel.
Under årens lopp hamnade otaliga hundar, katter och kaniner hemma hos oss. De stannade tills hon hittat bra permanenta hem åt dem. Redan i 10-11 års ålder startade detta "adoptionscenter". Kontrakt skrevs och följdes upp.
Hon hade kaninuppfödning som hon övertygade sin morfar om att även han skulle vara med på. Han körde henne runt i hela MellanSverige för att hon skulle på kaninhoppningar.
Alla som känner henne , känner ju också till envisheten och förmågan till övertalning.Redan vid 6 års ålder fick hon mig att slå numret till SVT:s klagomur, så hon kunde få en chans att klaga på barnprogrammen... En gång lyckades hon få mig att köra bil från Enköping till Östersund tur och retur för att hämta en hund som for illa. När jag kom hem från jobbet stod hon bara där och gav mig fakta: "Nu åker vi!" Bil hade hon ordnat och träff med ägaren i Östersund var kontaktad och klar. Pengar till hundköpet och bensin räknade hon ju naturligtvis med att jag skulle stå för. Självklart så borde jag ju förstå att hunden bara inte kunde vara kvar där uppe!!!! Finns många sådana exempel på Rebekahs engagemang, som även kom att inbegripa andra människor, som utan att förstå hur, bara fann sig i situationen...;=))
Inte bara djur upptogs Rebekahs intresse. Även naturen i sig var en del av hennes liv. Redan som mycket liten travade hon runt i skogarna i Sycklinge tillsammans med sin farfar som berättade om allt från myrstackar till älgar för henne. Sin farfar fick hon tyvärr inte behålla så länge, men hennes morfar fanns kvar och även tillsammans med honom fick hon leva ut sitt naturintresse. Hennes sorg var stor när hennes älskade morfar dog. Hoppas han tog emot henne nu när hon kom. Det vet jag att hon längtat efter!
Hennes uppskattning av helikopterturen till Staloluokta, som hon fick som tack för att hon alltid ställde upp för oss på fjällstationen i Kvikkjokk, visade sig vara gränslös. Hon njöt och ögonen glittrade av lycka när jag hämtade henne på helikopterplattan!
Längtan efter omväxling fick henne till att redan som ung börja flytta runt i Sverige. Otaliga har hennes adresser vara. Ibland visste man knappt var hon höll hus...;=))
På varje ny plats fick hon nya vänner och nya pojkvänner. Även där var det svårt att hålla reda på vem som var aktuell för tillfället. Två av dem lyckades hon styra till snudd på omöjliga uppdrag. Den ena fick hon till att hyra en Van, bygga en stor låda som skulle få plats i bilen. Rebekah ville ge mig 2 getter i bröllopspresent. De hämtade upp dessa getter i Västerås och med dem i bilen åkte de, via Lycksele för att hämta upp Hanna, upp till Kvikkjokk. Mamma ville ju ha en get och då skulle hon också få en get var Rebekahs argument. En annan pojkvän lyckades hon få att köra bil fram och tillbaka från Sunne till Jokkmokk över en helg. Hon måste ju vara med på mammas 50-årsdag!!!
En annan stark egenskap hos Rebekah var godtrogenheten. Den skapade ofta problem, men hennes stora hjärta klarade inte av att tro illa om någon eller något innan hon blev överbevisad om motsatsen. Hon var alltså även väldigt lättlurad. Ibland kunde man bara inte låta bli att lura henne, med glimten i ögat naturligtvis. Två speciella tillfällen finns närmast i mitt minne: Hon klagade över att Casper, hennes nakenhund, var så torr i huden. Jag svarade" Ge honom ägg. Det är bra för pälsen" Hon gav honom ägg , men återkom till mig efter några dagar och sa" Men varför ska jag ge Casper ägg? Han har ju ingen päls.....";=)) Vid ett annat tillfälle fick Leif henne att gå runt i livsmedelsbutikerna i Jokkmokk och fråga efter "prekär". När de bara ruskade på huvudet både inne på Konsum och ICA, så ringde hon till oss och sa " Det finns ingen affär som har prekär". Då var vi tvugna att tala om för henne vad ordet prekär betydde. Hon blev aldrig sur över våra små skämt. Tvärtom! Hon skrattade gott tillsammans med oss...
Rebekah ställde alltid upp när vi behövde henne, om hon hade möjlighet. Otaliga gånger ringde vi i panik från Fjällstationen över att vi inte fick tag på personal. Rebekah kom alltid! Hon tillbringade tom 3 veckor ensam i ett stängt hotell långt bort från ära och redlighet, under den mörkaste årstiden. Fastän hon var mörkrädd, så gjorde hon det för oss. För att vi skulle kunna åka iväg på semester!!!
Hon hade även en energi som få. När hon väl bestämt sig för något, så skulle det också utföras. Och det skulle utföras med noggranhet! Detta gällde inte bara hundar och djur, utan det kunde gälla precis vad som helst. Några exempel är:
Hon skulle sjunga på mitt bröllop. För att det skulle bli bra, så satt hon och Birgitta i bilen , med bandspelaren på, och tränade ända tills bilbatteriet dog.
Hon skurade duscharna på Fjällstationen med tandborste.
Soptunnorna i Kvikkjokk var grymt stora och tunga. De skulle transporteras via en jättebacke ner till vägen. Inget lätt jobb på isiga vintervägar. Men, Rebekah satte igång. De skulle ner. Resultatet blev att soptunnan kom först och Rebekah hängde fast som den värsta hundförare efter tunnan nedför backen!
En gång skulle hon vänta i Myggholken i 6 timmar innan jag kunde hämta henne för att köra henne till bussen. Rebekah var ingen van eldare, men det var kallt i stugan och hon avskydde att frysa. Sagt och gjort en brasa i kaminen skulle fixas. Inte visste hon hur hon skulle göra, så 1 timme innan jag kom hem hade hon äntligen lyckats få fart på brasan. Med, lycklig och stolt min visade hon mig sin nya kunskap!!
Finns alltför mycket att säga om min älskade förstföding. Men, detta speglar en del av henne. En dotter som jag kommer att sakna resten av mitt liv.
Vi kommer att ses igen, Rebekah. Vänta på mig, tillsammans med våra nära och kära som redan gått vidare, tillsammans med dina och mina djur, som även dem väntat på dig!
Tack för alla minnen! Tack för att du såg till att mitt liv blev en ständig resa, där ingenting kom att bli slentrian!!!!
Mamma