PERSONNUMMER MED ALIBI

Det kan verka en aning avigt att bo så här … avsides, omodernt, jobbigt, ensamt, kanske till och med lite knepigt. Och vintern!

Då ska du få veta: Vi är här frivilligt (det där med fritt land å så … du vet?), vi färdas omkring i en halvtaskigt fungerande Mazda, vi har vatten och alternativa toaletter (snacka om valfrihet!). Hur många i stan har valfriheten att, om de ens tänkt tanken, skita i en lövkorg eller pissa bakom granen i skogsbrynet? Det knepiga då?

Omodernt? Vi har elektricitet (erkänner dock att det inte finns i utedasset, men där finns stearinljus), espressobryggare, läslampa vid sängen (jo vi begagnar litteratur, väldigt bra att ha här ute!) och de här orden är skrivna på en dator

.

Men ska det vara nödvändigt då? Att, som det heter; inte ha allt? Men vi har allt, inte allt, men allt som är nödvändigt för att kunna bo här. Vi tror, att problemet för dem som inte kan förlika sig med tanken att bo så här; det är att de inte kan ha koll på vad vi ”egentligen” gör (tänk om vi har det bra ändå!). Och på vintern är det lika kallt som i t.ex. Jokkmokk och där bor ännu fler än här.

Kommunen sitter ekonomiskt på pottkanten, ett ganska vanligt fenomen för de tärande delar av landet, som bara är nedlusade med naturtillgångar. Däremot förekommer en livlig smuggeltrafik av skog och kilowattimmar, alla ser den och vet vilka smugglarna är: Vattenfall är nog den störste av dem (12 miljarder i vinst 2003). Denna i grunden illegala trafik är det tydligen lätt att se mellan fingrarna med. Vill någon ortsbo stå till tjänst för turister under sommaren; då finns alla möjliga hinder i vägen (tillstånd och villkor av alla de slag). Just därför blir det väldigt suspekt att elda med ved och fiska sin egen fisk (hur får de tag i den och vad gör de med fisken … inte säljer, väl?).

Vi hankar oss gärna fram, bara ingen försöker göra om oss till något vi inte är. Här sår vi grödorna när det är möjligt, inte när Bryssel tycker det är lämpligt; vi lyssnar på tyska besökare som berättar om eurons ”välsignelse” och vi tror dem. Vi hyllar de som är annorlunda, idag kan det faktiskt vara någon som törs fråga om vägen hit eller dit. Att rekommendera grannen eller nästa by, måste inte nödvändigtvis betraktas som ren dumhet. Och märk väl; här kan vi kalla den som bor fyra mil härifrån för grannen. I stället för agendor har vi dagordningar; ja vi är verkligen knepiga.

Tänk om det ginge att bli av med oss!

Om vi ändå kunde tänka oss att haka på en av alla dessa trender …

Då skulle vi ju, förhoppningsvis, börja tänka på annat än att trivas.

Glesbygdens bakåtsträvare som inte vill se vad som finns runt hörnet;

trivselkvällar med Reinfeldt och Sahlin?

Tänk att slippa göra upp eld för kaffekoket och korvbiten …

bara ängslas över att stå sist i dagiskön och väl längst fram, så finns ingen plats. I stället för att hugga ved, bli stavgångare i lila, giftgrönt och Ferrarirött.

Fem spänn för att pissa i en nerspydd toalett; oflyt men ack så befriande.

Inget salt i kaffevattnet, bara fluoriderat reningsvatten.

Springa runt med flugsmällan på morgon och bara finna en taskig frukost i mixern. Avslagen och det fortsätter att surra; två motordrivna tandborstar. Fan så lätt att glömma! Pissnödig, ut på balkongen … trafikbruset väcker dig, in igen. Kaffet klart; i hissen med koppen i näven och ut på bron. Så, den första slurken samtidigt som du blir överkörd av en barnvagn. Fan!

Ja tänk om det ginge att bli av med oss! I ”rätt” jämförelse rena rama efterblivenheten personifierad. Och där sitter ”tacksamheten” och ”ansvaret” bänkade i sina fullmäktigebänkar, ivrigt sysselsatta med att ta ansvar för något de inte åsamkat. Eller är det så att de känner en skuld för det de inte gjorde i sina gyllene år? Vem vet, men att omgruppera pengar i ett slutet rum med bara ett avlopp och inflöde genom ett tätt filter; vad är det för ena som tar på sig sådant ansvar? Maktgalna eller själsliga illusionister? Men framför allt; vad har hänt med dem som sätter sin tilltro till dem?

Är det inte makabert, att förvänta sig att någon annan skall inrätta ditt liv och leverne; att ständigt upptäcka hur bedragen du blir, men ändå behålla tron … på vadå?

Lev ditt liv som en get!

Om jag vore en get skulle jag vara nöjd med att vakna upp tillsammans med någon jag älskar i ett utrymme på 7 kvadratmeter. Jag skulle inte behöva en stor fin paradvåning tillsammans med någon som bryr sig mer om omvärlden än om mig.

Jag skulle inte behöva vackra saker och stora utrymmen att visa upp för att imponera på andra. Jag skulle vara nöjd med den jag älskar och att ha tak över huvudet. Inget bekymmer över om grannen har vackrare bostad, eller finare, mer välskött trädgård än jag. För mig skulle det räcka med värmen från den jag älskar.

Jag skulle välkomna varje ny dag med att äta upp den föda som för tillfället finns tillgänglig. Vara nöjd med att få mätta magen. Äta länge och bara njuta av att få fylla magen med något.

Vara medveten om att resten av dagen kommer att innehålla en stor del letande efter föda, men vara nöjd med det.

Jag skulle inte ha något som helst behov av att leta efter bättre eller vackrare föda. Inga problem med att räkna kalorier, vitaminer eller spårämnen. I min trygga insikt om att jag äter det jag mår bra av, så skulle intagandet av föda enbart vara ett positivt, lugnt intag som aldrig skulle behöva ge mig dåligt samvete över att jag äter eller dricker felsaker. Inget jagande runt i elljusspår eller i gymhallar för att få bort överflödskilon. Jag skulle vara lugn i min medvetenhet om att det jag äter är precis vad jag behöver. Varken mer eller mindre. En inneboende nedärvd kunskap håller mig borta från födoämnen som på något sätt kan förgifta mig.

Jag skulle stillsamt begrunda allt som händer runt omkring mig. I sakta och lugna tankebanor skulle alla intryck bearbetas i lugn och ro. Funderandet och filosoferandet över allt som händer skulle jag göra under ett tyst stilla idisslande. Om någon skulle komma och försöka få mig ur balans skulle jag bara i lugn och ro begrunda fridstöraren. När han var klar med sitt enerverande beteende skulle jag med nedböjt huvud stilla och försiktigt få honom att förstå att mina blickar och ord inte var att leka med. När detta vore gjort skulle jag lugnt återgå till mitt begrundande.

Jag skulle inte behöva var långsint och minnas oförrätter. Jag skulle vara öppen för nya situationer med samma lugn som alltid. Inte skulle jag heller behöva fundera på vad som förväntades av mig eftersom jag skulle veta att ingen egentligen förväntade sig mer av mig än att just vara get.

Jag skulle med en aldrig sinande nyfikenhet göra nya upptäckter varje dag. Allt skulle vara värt att kontrollera. Inget skulle gå min näsa eller mun förbi. Jag skulle prova allt, högt som lågt, för att med säkerhet kunna konstatera om det var något för mig eller inte. Inget okänt skulle kunna skrämma mig. Jag skulle veta att jag med min snabbhet på ett ögonblick skulle kunna ta mig långt bort från eventuella farliga situationer. Med en ”dåres” envishet skulle jag fortsätta oförtrutet att utforska min omgivning. Mitt hemland skulle räcka bra för mig. Jag skulle inte ha någon som helst längtan att fara bort från min egen gård. Jag visste att gräset inte var grönare på andra sidan…..

Glädjen i mitt liv som get och lyckan över att verkligen bara få vara get skulle få mig till att hoppa meterhögt rakt upp i luften. Jag skulle fara fram som skjuten ut ur en kanon. Markens underlag skulle sprättas iväg i små beståndsdelar under mina snabba fötter. Jag skulle göra krumsprång i luften i rena glädjerus. Inget skulle kunna få mig till att sluta vara så otroligt fantastiskt lycklig. Jag skulle klättra upp på det högsta berget och bara stå där, idisslande och njuta av detta fantastiska liv Jag skulle inte bry mig om vad grannen skulle kunna tänkas tycka om mina formligen vansinniga ”idiotryck”. Jag skulle inte behöva fundera på om han skulle se ut som om han inte kände mig. Jag skulle inte behöva skämmas över att jag ”gjort bort mig” bara för att jag är så fanatiskt lycklig.

Jag skulle alltid ha de kläderna som passade bäst efter väder och vind. Jag skulle inte behöva frysa eftersom jag skulle reglera kroppsvärmen via kläder som skylde och värmde. Inte ens färgen eller formen på min beklädnad skulle jag bry mig om. Jag skulle vara nöjd och glad bara mina kläder skyddade mig mot naturens nycker.

Jag skulle inte behöva bry mig om ifall jag var klädd ”rätt” eller ”fel”. Inte heller behövde jag bekymra mig om ifall min klädnad var modern eller cool. Min ”päls” skulle ibland betraktas som ”ute” och ibland som ”inne” helt efter vad modet föreskrev just då. Men, själv skulle jag inte bry mig!

Jag skulle helt utan betänkligheter kunna lukta på mat och för stunden besluta mig för att rata den. Jag visste att om den mot förmodan inte fanns kvar när jag kom åter, så skulle det finnas liknande mat strax invid eller på någon meter när. Nästa gång jag kommer fram till samma tallrik så kanske jag med god aptit skulle äta upp och länsa allt. Jag skulle med visshet känna att ”ingen är sämre än att den kan ändra sig”. Jag skulle inte behöva äta bara för att andra bjuder och förväntar sig att jag ska smaka. Jag skulle inte behöva skämmas över ifall jag ändrar mig och återkommer till bordet. Jag skulle inte ha en tanke på att jag på något sätt skulle ”tappa ansiktet” för den sakens skull.

Lycka….. Glädje….. Skratt……

Ord som, fastän de alltid har samma innebörd, kan innehålla oerhört skilda ingredienser.

Är uppväxt i en stad mycket nära de stora städerna; Stockholm, Uppsala, Västerås.. Som vuxen boende i den stora staden Borås med närheten till Göteborg.

Dessa ovanstående ord har då ofta innehållet av pengar, upplevelser och frotterandet i folkmängder.

Som medelålders kvinna boende i landsbygden utanför Jokkmokk får dessa ord en helt annan innebörd.

Ordens betydelse kommer ner på en mycket primitiv nivå, sedd ur mitt tidigare livs ögon!!

Lycka är att efter månader av ”kissande” i skog eller på utedass, i ur och skur samt kyla, få se och höra en spolande toalett inne i huset.

Tänk er själva:; Stolen står på plats, Beundrande blickar sveper över denna vackra vita tingest.

– ”Ska vi prova” säger min nyblivna make.

– ”Ja, det gör vi”.

Han drar i den lilla svarta knoppen högst uppe på porslinet. Sekunderna efteråt sjuder det av liv i stolen. Det susar och brusar och nu går det upp för mig och min frusna ”rumpa” att en av civilisationens sällsynta positiva fördelar har kommit till skogen!! Detta är lycka!!!

Att i gången på ICA känna hemtama dofter är också lycka. Lukta, känna och bara få titta på ett svenskt äpple gör värmen i bröstet så stor att det inte är långt till tårarna.

När det härliga gulröda . lätt skrynkliga svenska äpplet ,kommit förbi kassörskans rullband och i vederbörlig ordning betalt , tar det inte lång tid innan tänderna får sjunka ner i det småsyrliga fasta fruktköttet.

Lyckan är stor och mer enorm än någon kan förstå, som inte själv upplevt känslan av att i daggens gräs gå barfota ut i trädgården och plocka ner höstens första äpple!

Vakna på morgonen och det är minus 30 ute. Huset är totalt utkylt. De bara fötterna på det kalla golvet känns snart som små klumpar som inte hör till resten av kroppen. Att bara vrida på elementen för att snabbt få värme är inte att tala om. I detta vattenkraftslandets mittpunkt är elen alldeles för dyr!! .

Tända en brasa…. Då blir det varmt snabbt som ögat. Men hur göra, när man alltid bott i hus där värmepannan gått för fullt ifall termometern kryper under minus 5 och där det inte funnits några vedeldade pannor. Försöker tända eld på några kraftiga vedklabbar. …. Nej, då. Inget händer. Konstigt hur svårt det skall vara att få eld när man vill, eftersom det brinner så bra när man inte vill……

Fortsätter oförtrutet. Provar med tidningspapper, äggkartonger, ljusstumpar….ja, allt brännbart som finns i huset…. Till slut….till slut…. börjar veden brinna med en svag blå låga. Stänger snabbt luckan och elden dör ut…. Börjar om på nytt. När elden börjar ta sig får luckan stå öppen för att jag snabbt ska kunna kasta in mer tidningspapper. …. . Nu, nu…. Jag hör hur elden tar fart i pannan. Värmen sprider sig i min frusna kropp. Att den sprider sig så snabb har två orsaker. Värmen från kaminen och glädjen över att ha lyckats med livets mest elementära uppgift; att få eld!!!!!

I en liten ”stad” där skoaffären ligger i samma butik som hemslöjden och där det finns två klädbutiker blir glädjen stor när ”Långträskbilen” kommer till Folkets Hus och radar upp hela sin kollektion för försäljning. Älgjägarstrumpor och ullfrotteunderställ trängs på samma hyllor som sybehör och hundkoppel. Innevånarna kommer mangrant och handlar samtidigt som de umgås och hejar på grannen 10 mil bort.

Ingen mottagning på TV- antennen. Ett brusande ”myrornas krig” är det enda som syns. Ingen TV-antenn i världen kan få fram en TV bild i den lilla skogskojan. Inga komedier att skratta åt, inga debatter att förnöja en på kvällskvisten. Men, det finns något som ger lika goda och glada skratt; Kommunfullmäktigemöten.

På dessa möten får man skratta ”så tårarna sprutar”. Här jämförs cirkusdjur och renar, kommunalrådet ber om ursäkt över sina egna åsikter och ord utan att någon pressat honom till det, voteringar och propositioner utförs i blindo. Ledamöter som poängterar sin absoluta feminism utan att det egentligen hör till saken Alla ser ut att ha roligt; både åhörare och förtroendevalda. Något för riksdagens kammare att anamma. Kom upp hit på ett studiebesök, vet ja….. Då skulle riksdagsledamöterna få ett mycket roligare och tillfredsställande liv och arbete.

Som bröllopspresent fick jag och min man två getter, som transporterades hit upp från södra Sverige. Eftersom jag tidigare haft getter så var det för mig en självklarhet att fara till Gällivares Lantmän och beställa avrenspellets som vinterfoder till de fyrbenta nykomlingarna.

Mannen bakom disken tittade oförstående på mig…

– ”Avrens”???? ”Vad är det” blev hans kommenta…

Jag försökte förklara vad dessa pellets innehöll och vad de skulle användas till. Till slut spred sig ett brett leende över mannens ansikte.

– ” Jaha,…. Renpellets” blev hans svar. Kulturkrocken var ett faktum. Renpellets för mig var lika exotiskt som avrenspellets för honom. Vi skrattade gott båda två över oförmågan att förstå en så simpel sak som getters näringsbehov. Att detta behov skulle vara olika från landsdel till landsdel är orimligt. Kontentan blev att näringsbehovet är detsamma, bara namnet på behovet som skiljer landsändarna åt!!

Personligen så känner jag att detta nya livs tillstånd av glädje, lycka och skratt känns mer verkligt och bestående än de tidigare tillstånden….

¹

Att som infödd Enköpingsbo hamna i ett litet hus utanför Jokkmokk den 1/4 är en slags kulturkrock, så gott som någon.

Björklöven har precis slagit ut och sälgen har fortfarande ”videkissar” kvar på sina kvistar.

Isen gick från sjön för c:a 1 vecka sedan.

Myggorna har redan kommit ( i en ofantlig mängd, för oss sörlänningar sett).

Potatisen kanske kan komma ner i backen inom ett par veckor. Blomplantorna kommer att sättas ut i rabatterna till nästa helg. Tjälen har ännu inte släppt helt. Finns en del snöhögar kvar i skuggiga partier.

Äppelträd finns inte överhuvudtaget, men lingonris växer som ogräs långt in på tomten och tjärnen med hjortron finns fem minuter härifrån.

Solen går aldrig ner.

Den 29/5 låg det 15 cm nysnö på trappan på morgonen.

Det är 110km/tim på vägar med samma standard som ”Vallbyvägen”. Tack och lov är det nästan ingen som kör så fort, men blotta tanken på att det är tillåtet är svindlande.

Detta är en kommun som fastän den är den största enskilda vattenbaserade elenergiproducenten i Sverige, likafullt håller på att gå omkull.

Språket kan ha sina problem;

Att på morgonen bli anklagad för att ”vara härsken” är inget som jag till en början uppskattade. Min uppfattning av att ”vara härsken” som lika med att vara sur, visade sig fungera dåligt här i norr. Att ”vara härsken” här uppe är det samma som att vara trött. En mycket rimlig fråga i en tidig morgonstund ur norrlänningarnas mått mätt.

Att” sno” som lika med att stjäla gäller inte heller längre.

(Det faktum att jag har en kaffeautomat uppe vid landsvägen är en viktig information i denna fråga.) När någon ”snor” vid min kaffeautomat betyder det inte att någon stjäl något ur automaten. Det betyder helt enkelt att någon vänder invid min automat.

Att erbjuda en plättlagg till en norrlänning som skall grädda plättar är en helt onödig handling. En norrlänning gräddar plättar i stekpannan, småplättar i plättlaggen och pannkakan i ugnen.

Jag flyttade upp hit till påsk och började direkt leta efter vide, för att få in lite ”videkissar” i huset. Hittade inget träd och frågade ortsbefolkningen om det inte fanns vide här uppe.

-Finns inte, har aldrig hört talas om, var svaret jag fick.

Döm om min förvåning när det en månad senare visade sig att hela min tomt var översållad av små fina videbuskar. Visserligen till stor del uppätna av älgen, men likafullt små fina embryon till ”kissar” på dem. Påtalade detta för ortsborna.

– Konstigt, sa de.

Till slut fick jag chansen att visa upp alla mina videbuskar.

– De där!, var svaret jag fick. Det är inte någon vide. Det är sälg!

Även matkulturen kan bli en historia för sig!

Pitepalt var redan sen tidigare en favorit för mig. ( Att jag jämför dem med Småländska kroppkakor uppskattas i och för sig inte)

Surströmmingen har jag både provat och ratat. Där har jag sällskap av många infödda Norrlänningar. Tro det eller ej!

Nu kom turen till ”blöta”. Spännande tyckte jag. Den innehåller sik, ägg, smält smör och tunnbröd fick jag veta. Dessa ingredienser passar utmärkt för min gom.

Döm om min förvåning när det goda tunnbrödet doppades ned i sikspadet. Fick ligga där och blötas upp tills det bara blev en sladdrig massa. Siken, smöret och äggen hamnade emellan denna ”tvättsvamp”. Måste tyvärr erkänna att ingredienserna hade smakat bra mycket bättre var och en för sig!

En positiv erfarenhet är att ”ädelfisk” typ öring och röding är vardagsmat runt det norrländska bordet. Bara att gå ut och hämta verkar det som.

Sist men inte minst denna fantastiska mandelpotatis. ”Mandeln” som söderöver klassas som delikatess och kostar 30: - för 10 stycken, ätes nu med god aptit i enorma mängder.

"Jag är Wanias barnbarn, dotter av hennes & Rolfs dotter.
Jag vill tacka henne för de goda minnen vi delat och fortfarande delar.
Minnen som är mellan oss, kärleksfulla och betydelsefulla. Stora för mitt liv.
Jag kan inte tänka mig hur svårt, hur fasansfullt det måste vara att förlora sin egen mor, och med stor vördnad, kärlek och stolthet vill jag härmed läsa upp min egen mors tal, till hennes ( min mammas)

mor, till min mormor.":

Min mamma har lärt mig så mycket. Hon har lärt mig så mycket att det finns inte en chans att jag skulle kunna stå här och berätta om allt.

Min mamma var en väldigt ödmjuk och fin människa.

Om Bibeln talar om Guds kärlek och förlåtelse, så talade Min mamma om människans kärlek och förlåtelse.

Min mamma använde gärna sk. ordspråk.

Några av dem har jag fört över på mina barn. De minns än idag hur jag sa: Skiljs aldrig åt som ovänner; Ni vet aldrig om eller när ni ses igen. Eller; Låt aldrig solen gå ner över din vrede!.

Min mamma var inte en Gudfruktig människa i biblisk bemärkelse, ändock så använde hon sig även av bibliska ord. Den som är utan synd kan kasta första stenen, eller Även den minsta av människor har rätt att ändra sig 
Min mamma var; förlåtelsen , älskandet samt förståelsen

Min mamma var den slags människa som skulle kunna få hela världen att skipa fred. Bara genom sin kärlek och förståelse!

Min önskan är att Min mammas budskap ska tränga in i varje själ och hjärta!

Min önskan är att Min mammas budskap om kärlek och förståelse till sin nästa, även till de som tillfälligt, eller varaktigt hamnat på sidan om stigen , skall gå in i edra hjärtan och stanna där.

Då har Min mammas liv fått ett nytt liv. En ny dimension. Och hennes liv har fått ett ännu större värde än hon någonsin hoppats på!!!

Då har Min mammas gärningar i livet fått ett minne i själ och hjärta hos de efterlevande. Då har Min mammas sätt att leva fått någon eller några att efterlikna henne. Då har Min mamma gett ännu en generation hoppet om att mänskligheten är en tänkande, förlåtande varelse, där kärleken är störst av allt och där missgärningar kan förlåtas!

Elizabeth