Lite extraläsning

Långt, långt upp i Lappland. Bland is och snö, kommer en grupp med mycket små varelser trampandes genom skog och fjäll. Varelserna är klädda i vackra kläder i rött, blått, gult och grönt. De har kläder av den varmaste ull och ingen är utan mössa. De har djur med sig. Djur som liknar vår vanliga mygga.

Vart kan de vara på väg? Och vad gör de där ute i den kalla natten?

Svaret ska du få nu!

De små figurerna kommer från de kalla och snöiga fjälltopparna. Där har de bott i många, många år. Tyvärr så blev det så att maten tog slut både för de små varelserna och för deras myggliknande husdjur.

De blev tvingade till att söka nya boplatser för att kunna överleva.

Det de gör nu i denna kalla natt är att leta upp någon plats där de kan bo och där de kan föda sig och djuren.

• Titta här, ropar varelsen som går först i ledet. (Vi kallar honom Pakko1)

Här kommer en stor skog med höga täta granar. Där kan vi säkert få lite värme och våra djur kan få sig lite föda, så de börjar ge oss mjölk igen!

• Jaa, säger hans fru. (som vi kallar Pakkja) Äntligen kan vi få vila våra trötta ben under en tät och vindskyddande gran

Pakko1 och Pakkja ropar till sig de andra uttröttade varelserna.

• Kom hit och sätt er under granen. Vi försöker sova lite nu och sätter igång med vårt boplatsbyggande direkt i morgon bitti.

De små varelserna kröp ihop tillsammans under granens beskyddande vida och täta grenar. Det dröjde inte länge innan alla sov en djup och behövlig drömlös sömn. Myggen slumrade till invid sitt husbondfolk och snart blev det alldeles tyst i skogen.

Skogens sen länge infödda invånare sneglade lite, på den lilla gruppen under granen, när de vandrade förbi på sina nattliga jaktvandringar. Men, inget djur brydde sig om dem. Bara konstaterade att de fanns där och att de säkerligen skulle bli deras nya grannar i den stora skogen.

Solen gick upp sent morgonen därpå. Den gör så där uppe i norr. Varelserna ( som vi nu kan kalla Pakkoiter) sov länge och vaknade först när solens strålar lyckades tränga sig in under granens täta grenverk.

Pakko1 var den första som vaknade. Han smög upp ur sin bädd av mossa och väckte den sömnige myggskötaren. (Han hette Lumme) Lumme blev förskräckt över att dagen redan kommit så långt och att hans skötebarn, myggen, ännu inte fått sin morgonskötsel. Lumme sprang upp från sin bädd och satte igång med att mjölka sina mygg. Därefter letade han under snön efter lummer. Lummer är den växt som myggbarnen är i stort behov av för att kunna växa och bli stora starka mygg.

Han fick gräva länge under snön, men till slut lyckades han få ihop så det räckte till de små barnen.

– Pakko, ropade han. Vilken fin plats du hittat. Här under snön finns lummer så det kommer att räcka till både sommarens och vinterns behov. Det finns så mycket, så nu kan vi låta myggen få nya barn utan att behöva oroa oss över deras föda.

Lumme var nu en mycket lycklig liten Pakkoit. Han älskade sina mygg över allt annat och blev lycklig över att hans myggbarn nu skulle få gå en fantastisk framtid till mötes.

Lumme väckte upp Randi för att de tillsammans skulle ordna med myggens boplatser. Randi var kvinnan som hade huvudansvaret för att myggen skulle få rent och fint omkring sig. Precis som människor och tillika Pakkoiter, så trivdes myggen bättre när det var ordning runt omkring dem.

Randi och Lumme skyndade sig att leta upp material till de myggholkar där myggmammorna bodde med sina små barn. De vuxna myggen utan barn levde ett friare liv. Ungmyggen fick bo i inhägnade hagar tills de lärt sig att stanna i Pakkoiternas närhet. När de väl lärt sig att inte flyga bort och att komma när Lumme eller Randi kallade på dem, fick de obegränsad frihet.

De små Pakkoiterna fortsatte under många dagar och månader med sitt byggande av stallar och holkar till myggen. Själva kröp de bara ner i mossan när det var dags för vila.

I denna nya skog där de nu beslutat sig för att stanna fanns många andra djur.

Fåglarna var naturligtvis väldigt nyfikna på Pakkoiternas mygg. De ville bra gärna få chansen att snappa upp dem för att fylla sina magar, men Lumme vakade väl över myggen och fåglarna lyckades bara vid väldigt sällsynta tillfällen att snappa åt sig en mygga. Oftast var det då en gammal mygga som inte hann undan fåglarnas anfall.

En Pakkoit som hette Jauri funderade mycket på hur de skulle kunna få fåglarna att låta bli med sin myggjakt. Han beslutade sig för att ta en diskussion med fåglarna.

Ett möte bestämdes där de skulle försöka att komma överens med sina grannar för att kunna leva sina liv i sämja som alla goda grannar ska göra.

Kära fåglar, började Jauri. Jag är mycket medveten om att ni var här i skogen före oss Pakkoiter, men borde vi inte kunna leva invid varandra i sämja och med ömsesidig tolerans i alla fall.

Vi måste komma på något sätt att samarbeta med varandra.

• Ni måste förstå, sa en svart-vit flugsnappare, att mygg är en viktig del i vår föda. Svårt för oss att kunna särskilja vilka mygg som är era tamdjur och vilka mygg som är vilda.

Jauri grunnade på hur de skulle kunna komma vidare i sitt framtida samarbete med fåglarna.

Till slut kom en utmärkt idé upp i hans huvud. Han kallade till ännu ett möte.

-Så här gör vi, sa han. Ni, fåglar får våra gamla döda mygg ifall ni slutar upp med att jaga de levande myggen. Ni får även ta del av alla andra produkter vi utvinner från myggen så som ull till era bon och ost från myggmjölken. Vi kommer också att se till att våra mygg inte kommer att sticka era fågelbarn, utan hädanefter kommer fågelungar att få vara ifred för myggen. I utbyte skulle vi gärna vilja få nyttja era gamla avlagda bon, eftersom de vore utmärkta sovplatser för oss Pakkoiter.

• Låter utmärkt svarade en liten sädesärla. Jag röstar för att vi tar emot detta utmärkta erbjudande.

• Självklart vill vi idka byteshandel, kommenterade den gamla svalan. Jag har till och med ännu ett förslag att komma med. Som ni alla vet så är våra ungfåglar, oavsett art, alldeles vilda när det gäller att flyga och fara runt i luften. Skulle inte ni Pakkoiter kunna tänka er att plocka bär åt oss, så kan vi som gengäld låta er få sitta på ungfåglarnas ryggar och de kan då ta er från plats till plats. Säkerligen vore det väl till nytta för er att se skogen uppifrån för att lättare hitta byggnadsmaterial till myggens boningar.

Jauri gick mycket nöjd och belåten ifrån mötet med fåglarna och säkert var fåglarna lika nöjda de också.

Så kom det sig att Pakkoiterna och fåglarna började med byteshandel.

Livet för Pakkoiterna i skogen var nu mycket fridfullt och nöjsamt. Myggen frodades och Pakkoiterna likaså. Nu skulle det tyvärr hända sig att Pakkoiterna började bli giriga och på grund av detta gick sin egen utplåning till mötes.

Vi skruvar tillbaka klockan lite. Till en mycket varm sommardag i Pakkoskogen.

En mycket svettig Pakkoit behövde svalka av sig. Han hoppade ner i en av de små sjöar som började bildas. Han doppade ner hela sin kropp i det svala vattnet. I samma ögonblick kom en törstig mygga flygandes. Myggan fick syn på den lilla sjön. Gjorde en tvär gir och dök ner mot vattnet. Stack ner sin snabel, som olyckligtvis råkade hamna på Pakkoiten. Snabeln stack snabbt in i Pakkoitens kropp och drog in blod i myggan. Tammyggorna hade aldrig druckit Pakkoitblod tidigare, men nu började de få smak på det.

Inte nog med att myggorna började uppskatta Pakkoiternas blod. Pakkoiterna började även de uppskatta blodtransfusionen. Det visade sig snabbt att myggorna växte och frodades i en mirakulöst snabb takt. De blev större och större i en rasande fart. Samtidigt som de blev större till växten, så gav de naturligtvis mer och kraftigare ull och mjölk till Pakkoiterna.

Pakkoiterna såg bara förtjänsten och blundade för faran. De fick finare och finare bon från fåglarna eftersom myggkropparna nu var rasande stora. Deras resor utökades från korta trippar i luftrummet ovanför skogen. Nu fick de smak på den stora vida världen. Nu ville de flyga till kusten och bada i havet. Naturligtvis gick fåglarna med på detta eftersom betalningen utökades med mer och mer bär, eftersom myggen orkade bära större mängder bär på sina ryggar.

Nu kanske ni anar vad som hände. Myggorna blev till slut så stora att Pakkoiterna inte längre kunde ha kontroll på dem. Myggorna blev bara mer och mer blodtörstiga. Till slut började Pakkoiterna dö av blodbrist och på så sätt tog de död på sig själva och hela sin ras.

Lär av detta att girighet är en livsfarlig böjelse och lagom är bäst!!!!

MINNESPINNEN

Djupt inne i de glesa skogarna, där förr skogsarbetare gick med svans och yxa, där hästar drog och slet, där sitter korpen.

”Jaha, det här är deras guldfest”, tänker han och ser ut över djupa, vattensjuka spår.

Korpen sitter på sin minnespinne, han brukar göra det här. En grov gren har bitit sig kvar på stammen till en lämnad frötall, på den minns korpen särskilt bra. Just nu känns det inte som om han har lust att skratta på sig. Han har vid ett par tillfällen sett röken av skogen. Ur ett högt rör har den då kommit slingrande.

”Tänk att på det där har man nog suttit”, tänkte han då.

Högt, högt där uppe, skingrade sig röken, nästan som skogen på marken.

På minnespinnen kan korpen fortfarande se de djupa

skogarna

Efterlysning! (Hon hade ingen aning om vad som fanns i de Norrländska skogarna)

Har någon sett en medelålders kvinna, irrande runt i skogen utanför Jokkmokk.

Hon ses spatsera fram och tillbaka med snabba steg, snubblandes på sina långa oknutna skosnören Hon vandrar på en mycket liten och tydligt bestämd yta bärandes ett knippe skvattram i sin ena hand, som hon hela tiden viftar med runt sitt ansikte.I den andra handen sitter en ständigt rykande cigarett. En keps är djupt neddragen över hennes panna. Endast den flottiga, olivoljeindränkta luggen sticker fram under skärmen.

Doften från henne präglas av vitlök, skvattram och tjära.

Vid ett eventuellt. tilltal svarar hon mycket snabbt och korthugget.

Annars är det enda som hörs ifrån henne, ett med jämna mellanrum, framskrikande; Ge Fan i mig!!

Bakgrundsinformationen till denna kvinnas belägenhet är denna:

Kvinnan syntes kliva in i en Mazda av uråldrigt ursprung, fordonet rullade mot en okänd plats i Pakkoskogarna. Eftersom regnet hängde i luften var det uppenbar fara för myggplåga; ett inte ointressant faktum i sammanhanget.

Inte kan man säga att kvinnan var blek vid avfärden, snarare besynnerligt mörk i hyn. Någon hade iakttagit att hon smusslade med en mindre behållare av något slag; innehållet är dock okänt. I takt med tiden hon blev där ute, mörknade hon alltmer, liksom sinnet, som så småningom skulle vara nära att rinna över. Rent informellt kan nämnas, att sällskap medföljde och tydligt är att stegen så småningom kom att styras mot en skogssluttning i uppförsbacke. Med risk för att bli spekulativ kan nämnas att ifrågavarande sluttning ”drällde” av gamla vindfällen och annat ”skogsbråte”. För en utomstående verkar platsen en aning märkligt vald, åtminstone som utflyktsplats. Hur detta kom att spela in på kvinnans sinnelag kan vara intressant att sia om. Men än mer intressant är det naturligtvis att veta vad som, frivilligt får man utgå ifrån, drev henne till dessa steg i uppförsbacke, jagad av ondsinta myggor.

En viss ovana att umgås med dessa skogens uppvaktare spelar naturligtvis en viss roll. Med det menas att möta dem i form av stora härar och inte i små grupper närhelst på dygnet. Men frågan var ju; vad drev henne?

Utsmyckning! Ja just precis det och inte personlig sådan. Kan det vara sant? Vad får någon att tvivla på det, motfrågas.

Skogen är full; full av konstverk och detta hade kvinnan noterat vid tidigare visit på platsen. Alltså; nu var tillfället att verkställa en önskan, att få hennes gårdsplan smyckad av skogens produkter i konstsvängen. I sammanhanget var myggen en obekant faktor … fram till nu. Och visst kan man säga att; nu är det blodigt allvar!

Det är väl allom bekant, det där om konstens och konstnärens lidande, hängivenheten för idén; ja, i förekommande fall: besattheten! Vad kunde hindra henne i steget och språnget mot den formidabla marknad av alster, som bara låg där och väntade på omhändertagande? Inför hennes inre syn, blottades den tänkta parken av egen komponerad skogsfantasi. En del skulle säga ”skogsgalen”, andra ”vi tackom och lovom” (dessa ska inte förväxlas med myggen).

Visst är det lätt att tänka ”skogsgalen” när man läser efterlysningstexten, men betänk då att den är skriven av en, förmodligen, ”stadsgalen” novis vad gäller konstens allra djupaste villkor.

Kvinnans hängivenhet avspeglas i ett senare skede när hon besvarar frågor från sällskapet (ett sanningsvittne) på platsen. Vid ett tillfälle ger de sig tid till att inmundiga medtaget fika, detta vid foten av höjden och nära ett medbringat föremål; detta svårt svartbränt av åsknedslag.

Bland annat yttras i snärtig ton: Nej tack, jag står. Nej det vill jag inte. Jag vill röra på mig.

Det nämnda kommer våldsamt rappt, som snärtar i luften när domptören arbetar intensivt.

Här bör nämnas att kvinnans hy mörknar alltmer, liksom hennes blick och himlen ovanför henne. Det kan till ock med finnas en risk att det nedburna svartbrända föremålet, kan komma att blekna bredvid henne och de rappa utkasten av bestämda svar. Den lilla behållaren tycks periodvis lugna henne, hon blir då kommunicerbar för stunden och skyndar sig att tända en cigarett. Hon gör små snabba tappra försök till att knyta sina skosnören, som nu är betänkligt långa och snubblingsfaran är en påtaglig risk. Tillfällena då hon lägger ifrån sig cigarett och skvattramknippe för att böja sig ner över sina skor blir glesare och glesare och avslutas alltid med skrik och svärande över att inte få vara ifred.

Hennes desperation lyser klart och tydligt igenom. Skvattramknippet i hennes hand far fram och tillbaka i en allt snabbare takt. Kvinnan verkar tro att den vackra växten skall verka hämmande på alla flygfän som dras till henne. Man kan tro att denna naturälskande kvinna plockat växten som ännu ett dekorationsobjekt. Men det är inte hela sanningen. Hon använder blomsterknippet som antiflygfäpreparat innan hon torkar och dekorerar med densamma. Svårigheten med att använda växten i utsmyckningssyfte denna gång lär väl bli att hon slår så frenetiskt i luften runt sitt ansikte att de små vita blommorna slits bort från sina stjälkar. Kvar blir bara en tung doft i luften och torra, kala kvistar i hennes hand.

Regnet ökar ,de flygande småkrypen likaså.

Kvinnan drar ner kepsens skärm djupare och djupare över sin panna. Till slut syns bara en nu mycket mörk hud, ett par desperata ögon och några kladdiga hårtestar i hennes ansikte. Resten av hennes kropp är helt täckt av tyg. Även händerna har nu fått på sig ett par tjocka vintervantar.

Vid detta tillfälle kan man som betraktare endast ana en kvinna i denna figur. Det man helt objektivt kan se är en mörk figur, täckt i tyg med en svart svärm runt kroppen. Denna figur som luktar vitlök och tjära vandrar som ett lejon i bur. Fram och tillbaka i ett tydligt bestämt mönster. Inte någon lång sträcka, utan vandringen begränsas till ett fåtal meter.

Vad hände med kvinnan och hur kunde hon försvinna?

Hennes sällskap kan bara berätta att hon helt plötsligt stannade till. Ropade ut sitt ” Ge Fan i mig” och strax efter, på ett nära nog spöklikt sätt, bara försvann i tomma intet.

Spekulationerna är många;

-Blev hon upplockad av ett flygande tefat?

-Fick hon oanande ”stålmannen” egenskaper och kunde springa fortare än vinden?

-Åt myggen, på ett pirayaliknande sätt, upp henne med hull och hår?

-Kröp hon in i den sotiga stocken och gömde sig? Hon var vid detta laget svart som sot och följaktligen mycket svår att upptäcka i svarta omgivningar.

-Gjorde all olja på hennes kropp att hon, hal som en ål ,gled ner i ett hål i marken?

-Snubblade hon på sina långa skosnören. Ramlade raklång och försvann i den djupa mossan?

- Är skvattram en ännu oupptäckt osynlighetsdrog?

- Kan den stora kvantiteten tjära i kombination med glöden från cigaretter ge upphov till en atombombsliknande explosion och utplåna levande materia?

Ingen har ännu hittat svaret eller kvinnan.

EPILOG

Ett inte ringa antal veckor senare händer märkliga saker. Gårdsstället där kvinnan huserar (för tillfället: huserade), besöks då och då av gäster, som med vanställda tankar i sina huvuden, går runt och tar del av filosofin på gården. Denna avspeglar sig bl.a. i en mängd naturella skulpturer och då även den vid försvinnandet aktuella tingesten. Det kom sig så, att när den väl var på plats, drog den stor uppmärksamhet till sig. Oftast var det av mycket påtagliga skäl, märkena efter åskanfallet på den bl.a. Få besökare är bekanta med begreppet ”Tjärugadd”, vilket tingesten faktiskt är; en tjärugadd alltså. Virket är imponerande hårt och avger den karaktäristika doften av riktig skogstjära. Att stammen blivit kluven och uppvisar den välvda kanotformen, svärtad av brand; drar ögonen till sig.

Vid en del tillfällen kom betraktare och menade sig ha upplevt obeskrivliga rörelser kring stammen. De hade väldigt svårt att få ur sig vad, men något var inte som det skall, menade de. Vanställda tankar var det alltså! Jojo, fick de oftast till svar, men samtidigt började andra saker inträffa kring skulpturen. Sällskapet fick ingivelser som till en början antogs vara önsketänkande. Men allt fler rapporterade märkliga saker från sina betraktelser, värda att trots allt ta på allvar. En sen kväll blev skulpturen satt under skarp bevakning. Plötsligt kunde iakttagas hur brännmärkena i stammen skiftade plats, liksom förflyttade sig och till och med försvann korta stunder. Det slog sällskapet, att hela tiden sedan stammen kommit på plats, hade ovanligt mycket mygg svärmat kring stammen. I och för sig inget märklig alls, men ändå något som bort lända till viss eftertanke; bränt och mygg går liksom inte ihop. Och så nu då, de uppenbara skiftningarna i brännmärkenas placering! Rörelser var alltså helt uppenbara på stammen; svärtan var uppenbarligen ”vid liv” på något sätt. Hade dessa svärtor kontaktat varandra däruppe i skogen vid tillfället för försvinnandet? Kunde det vara så att kvinnans ”levande” svärta förenats med stammens ”döda” svärta?

Uppslukandeteorin började ta form i sällskapets allt ivrigare och längtande hjärna. Vore det så otroligt att en frigörelseprocess pågick i skeendet där i stammen? Nu var frågan, om hur att bete sig inför den nya möjligheten; gick den att påverka? En tanke var att tillfälligt stänga av stället för besökare. Det kunde ju vara så att de ständiga besöken störde processen, kanske var lugn och ro vad som behövdes; det hela måste ju vara väldigt invecklat och känsligt. Raka motsatsen hade det ju varit vid försvinnandet; oroligt, forcerat och väldigt uppjagat. Nu var troligen ett ”återfödande” i görningen, naturligtvis kräver det ro. Beslutet togs, parken stängdes tillfälligt.

Nu tog det hus i helsike; antalet besökare flerdubblades, alltfler kom och krävde att få se, se vad som nu var de mest otroliga rykten. Sällskapet kunde inte hålla anstormningen stången och återöppnade anläggningen. Nu var goda råd dyra insåg han och en idé föddes. Det hade ju funnits ännu en bränd stock däruppe; det skulle bli räddningen.

Nattetid färdades han dit upp och tog vara på den kvarvarande stammen. På omvägar fick detta ske, folk var ju som vansinniga och sprang dygnet runt på och kring gården. Vid femtiden på morgonen blev faktiskt stället tomt på nyfikna, samtidigt anländer den nya stammen genom skogen. Dags att slå till då; stammarna ska bytas och fort ska det gå, innan nyfikna återvänder. Vem vill bli betraktad som bluffmakare och allt negativt kring sådant? Men nu gäller det ju en ”livräddningsaktion” … varför då helt plötsligt bli fin i kanten. I rask takt blir så stammarna utbytta, ingen hann komma … tack och lov i alla fall. Originalet bärs varsamt in i en boda som låses ordentligt, varpå attrappen ordnas till på bästa sätt … inget ser anmärkningsvärt ut när det hela är klart. Beskådandet kan fortsätta och inom en halvtimme är publiken där igen. Sällskapet blir uppehållen av de nyfikna för att svara på alla frågor. Det blir en aning irriterat på grund av dennes ovilja och iver att ta itu med väsentligheterna i bodan.

*

Tankarna far runt i huvudet. Det blev så svart och mörkt därinne i stock och boda. Röster hörs på avstånd, frågorna hörs och ett leende sprids i det sotsvarta ansiktet. Ett lätt knaster hörs när kroppen frigör sig ur den brända stammen och för första gången på, som tycks det; en evighet, är det myggfritt runt kroppen. En djup suck av lättnad går genom mörkret i bodan. Röster närmar sig och med dem surret av myggsvärmen. Kroppen hastar in i stammens förkolnade skydd igen. Behållaren blir kvar på golvet vid stammens fot.

*

Nu har sällskapet därute, börjat gå fram och åter i rask takt. Irritationen är uppenbar, besökarna börjar gå honom på nerverna. ”Låt mig vara”, mumlar han oupphörligt och vandrar allt snabbare. Tanken på stammen i bodan gror inom honom … något måste hända nu, hur är det där inne i mörkret?

• Varför är det ingen mygg vid stammen längre, undrar någon. Det har ju alltid varit en stor svärm där.

• Javisst är det märkligt? Jag vet inte … inte en aning.

• Har det med synerna att göra? Varför är du så irriterad?

• Jamen jag vet ju inte … ingen aning. Nu måste jag gå in en stund, måste få ett par minuter för mig själv.

Sällskapet sätter sig hastig ner och begrundar; vad måste göras nu … i all hast? Han går in i det inre rummet och bäddar fint i sängen, tar in kallt vatten och drar för gardinerna. ”Så där” tänker han begrundande, ”det här måste ju duga”. Nu är det bara att vänta på första bästa tillfälle. Han går ut och sätter sig på bron, de flesta har gått, men tomt är det inte. ”Om jag går in igen, kanske de går”, tänker han. ”Det är ju fem, sex timmar sen jag ställde in stammen i bodan”.

• Fan vilken myggsvärm du har utanför boddörren, ropar en av de kvarvarande åt honom. Har du blod på hink därinne?

• Man skulle kunna tro det, svarar han nervöst.

• Är det myggen som brukar svärma kring stammen månntro, undrar den kvarvarande.

”Jag ger upp”, tänker han och går in igen. Sittande bakom gardinen ser han till slut de sista gå sin väg.

Sällskapet rusar ut när den siste farit, far mot bodan och börjar fumla med den bastanta nyckeln. Dörren far slutligen upp och ljuset faller på stammen, mannens ögon på behållaren.

• Är du här, ropar han med blicken nitad på behållaren.

Tyst. Blicken far upp mot stammen, hjärtat pickar på allt snabbare … händerna skakar. Han kliver in. Ett besynnerligt ljud hörs bakom honom och plötsligt är han nedlusad med mygg från svärmen. Han böjer sig hastig mot behållaren, får upp den och hinner inte mer än öppna locket, så är det puts väck. Lukten sticker honom i näsan, han börjar nysa våldsamt. Locket kläms på, han tar stammen i ett bastant tag, rusar ut med den och når huset med svärmen efter sig. Stammen ställs mot dörren, behållaren kommer fram och öppnas, ställs ner på trappan … svärmen ryggar tillbaka och flyr. Ett lätt sprakande hörs ur stammen, han hör det inte … tar bara tag om den och kommer in. Plötsligt kommer han på hur mycket tyngre denna är, än den han hämtade som ersättning. Övertygelsen stiger då inom honom.

Försiktigt och varsamt tar han stammen med sig in i sovrummet och fram till den nybäddade sängen. Stammen läggs ner i sängen, kudden placeras under ”huvudet”. Han blir stående och tittar begrundande på ”henne”, tar glaset med vatten och häller lite där han tycker munnen bör vara. Vattnet försvinner långsamt med ett underligt läte.

I köket sätter sig mannen och väntar på att något skall hända, kokar kaffe under tiden och väntar, väntar … ”Märkligt det där med myggen och tjäran”, tänker han. ”Något måste ha bytt plats och ingått i omvända förhållanden, … förvandling.” Han avbryts i sitt funderande av ett märkligt ljud från sovrummet; det låter som ett slags sörplande, nått som segar sig fram. Kaffepannan sjuder och lyfts av plattan innan han går in till sängen. På lätta steg når han sängen, det är lite skumt i rummet av de fördragna gardinerna. Han får kisa lite och lutar sig fram över stammen, en bekant doft slår emot honom; den sista han kände från henne innan hon försvann.

Stocken ser intakt ut när han vant sig med ljuset. Besviket far blicken upp och ner efter ”henne” … ”Men vad var det jag hörde då”, funderar han. Ljudet hörs nu igen, kommer nerifrån, mot fotändan så att säga. Blicken förflyttas dit, han ryggar tillbaka vid anblicken … något flyter där, mörkt till färgen. Med ett finger tar han på vätskan och fasar för att den ska vara röd. Den är svart och kladdig! Nu hörs även spraket i stammen, hur den sakta töms på sitt elixir och ut i sängens fotända. Besvikelsen sköljer över mannen, han bara står där som ett fån med tjära droppande från fingret.

• Vad i helvete, ropar han rakt ut. Och så hör han plötsligt surrandet igen, nu utanför sovrumsfönstret. När han gluttar ut bakom gardinen ser han bara en flimrande grå massa där ute.

• Fy fan, ropar han och rusar mot ytterdörren.

Dörren slår emot något som ropar till av förvåning när han öppnar.

• Vad gör du, hör han och blir alldeles kall.

Så klarnar han hastigt till.

• Du var i burken! Jag förstod att det var nått som inte stämde. Men nu är du tillbaka i alla fall … äntligen!

Hon bara ler tillbaka där hon sitter på trappsteget.

Vi var två kamrater en senhöst, den första snön hade fallit, som stretade fram i ovädret på väg till en hydda i Sarek. Två figurer som gjorde sig besvär som ingen annan gör den här tiden på året.

Ett antal dagar spenderades inomhus, vädret var sådant. Självbelåtna låg vi på varsin soffa i kvällningen, stearinljusen fladdrade av draget, vinden tjöt där ute i regnet. Jag tänkte att det här är livet i lugn och ro, god mat, värme och tak över huvudet. Inte speciellt macho, log jag för mig själv och det knastrade i järnspisen. Björken utanför vispade mot plåtväggen med sina grenar. Kamraten mumlade något och jag sa: va?

Ibland kan en plötslig rädsla isa blodet som det som nu hände. Jag for upp, det var kolsvart, ljusen hade slocknat. - Vad fan håller du på med, sa jag hårt. - Jag såg ett ansikte i fönstret, flämtade kamraten som stött till bordet så att ljusen slocknat. Någon tittade in på oss! - Lägg av, fräste jag med hjärtat i galopp. Tänd ljusen då! Vi blev sittande och stirrade på varandra, inget hördes. Jag såg i hans ögon att han var skraj, vi kom oss inte för något, jag hörde mitt hjärta slå. - Ska du inte kolla då, fick jag fram till slut.

Här hade vår självgodhet fått sig en oväntad knäck. Så här efteråt kan jag le åt det som hände, men samtidigt också dra paralleller. Vår egen förträffliga situation förbyttes på ett ögonblick till något obehagligt. Någon hade tittat in på oss, eller var det bara ett hjärnspöke? Kanske något liknande de ”sociala turisterna” som det förvarnades om tidigare. Jag vet inte, men tanken slår mig och då blir det genast svårare att le åt det hela. Det som hände då? Ja, av det kan man filosofera vidare.

Jag och kamraten var inte de enda som gjorde sig besvär, som ingen annan gör den här tiden på året. Det fanns i alla fall en till som gjorde det; en kvinna, liten och späd, skitig och väldigt genomblöt. Innan vi kommit oss för att titta efter, knackade det på plåtdörren. Vi följdes till dörren, öppnade med ficklampan riktad och såg henne stå där.

Väldigt förvånad, pustade då jag ut när jag såg vad som knackat på. Jag har funderat på vad jag hade förväntat mig att se. Inte var det då hon som stod där. Den där rädslan som fångat oss, förbyttes i något snuddande nära servilitet. Jag undrar om det blivit så, om det varit en man som stod där?

Kvinnan ville torka en del kläder och sin sovsäck. Vi erbjöd plats för natten men hon avböjde bestämt. Där ute hade hon rest sitt tält. Hon hade alltså varit där en bra stund innan hon gav sig till känna. På morgonen var hon borta, vi såg hennes fotspår i nysnön. De försvann norrut.