KÄRLEK I JULETID
I tanken finns det inlärda betinget kring Jul.
På en annan plats, inte långt ifrån oss, vankar julsymbolen själv; av och ann, närapå i cirklar. Fortfarande klädd i sina bruna skinnkläder, skägget tvinnat och samlat med en gummisnodd.
Tanken hade funnit ut att många avvisade den; tanken alltså, kring betinget. Man kan givetvis undra varför, men det gjorde inte Tanken. Den antog sig veta varför och ville ändra på en del, röra om i grytan. Länge sedan var det, som insikten om urspårningen hade dykt upp. Inte många brydde sig längre om födelsedagen, krubban och de tre kamelryttarna. Ledstjärnan hade numera en helt annan betydelse. Tanken såg numera hastigt växlande stjärnor, mer eller mindre stadigt ridande på trender och strömningar. Märkligt var också betingets miljö för julsymbolen; kyla, snö och renar. Ursprunget; födelsedagen, ja själva födelsen och de vise under ledstjärnan, hade ju inga likheter med de betingelserna.
”Tänk att jag blivit substitutet för han som axlade deras synder,” mumlar den skinnklädde vankande. ”I eviga tider har jag ju funnits bland dem. Ordnat, plockat och fejat. Någon missuppfattning har det väl varit, men i det stora hela fint.”
Sittande på sin stubbe, ser julsymbolen stadens sken mot den mörka natthimlen. Han måste vända sig om för att se stjärnorna i mörkret. Och gröttallriken finns inte mer, mest bara färggranna paket som bärs av irriterade människor.
”Märkligt; dom ger sig själva presenter på någon annans födelsedag - mycket märkligt,” tänker han på stubben. ”Och jag som inte vill synas, har dom gjort om till stor, röd och bullrig.”
*
Det är en stor konst att få alla att tänka lika, men än större är konsten att få någon att tänka om. Tanken vet det och som i de flesta andra sammanhang, där förändring eller reparation är av nöden, finns specialverktyg.
Längtan; tankar om kärlek. Förändring; tankar av kärlek. Modul eller lösvirke? Tanken ler vid frågan. ”Kräver inte kärleken improvisation,” undrar den. ”Förändring och lösvirke får det bli, i modulen låser vi in kärleken.”
Tanken far iväg, hittar julsymbolen på sin stubbe och nära nog genast, reser han sig. ”Min skog krymper, mängden färggranna paket växer, det är min skog som omsluter dem! Varför räcker inte fiskarna och bröden längre?”
Tanken har gett vår skinnklädde vän en uppgift. Och plötsligt kommer tankar på en gammal bekant genom hans huvud. För många år sedan hade han sysslor på hennes gård, de trivdes med varandra. Men så som många andra försvann hon plötsligt.
”Om jag kan hitta henne, kanske kan hon då hjälpa mig?”
Kvinnan finns. Tanken har uppfattat vår väns undran och finner att i hennes tankar är vår vän kvar; saknad. För tillfället gör hennes omständigheter att de inte kan få kontakt; modulen har tillfälligt gripit henne. När greppet slappnar, kommer tillfället som hon inte ens anar nu. Vår skinnklädde vän kommer att vara på plats. Inget är säkert, men spikar kommer att nödgas dras och rätas.
Genom de kvarvarande skogarna har färden gått; över igenvuxna träden och nätter i övergivna torp. Nu är vår felklädde julsymbol på plats. En tid går och så en dag rister det i omgivningarna, modulen skälver …
”Hon är lika vacker ännu; nä, vackrare!”
Vår vän iakttar häpet hur kvinnan kommer ut och emot honom. Hon sätter sig på en sten inte långt från honom.
”Jag känner att du är här,” säger hon rakt ut i luften. ”Kan du förlåta att jag bara lämnade dig? Så här blev det.”
*
En lång tid gick, tillfällen kom då kontakten mellan kvinnan och Tomten (Ja så tänkte hon på honom; som Tomten) återupptogs. Kvinnan hade av någon anledning sökt sig norrut vid ett par tillfällen. Vid ett av dessa tillfällen; det var en kväll vid elden, byttes tankar med Tomten. I ögonvrån hade hon skymtat sin vän smita runt ett hörn, nästan som en skugga. Elden flammade, gav värme och ljus.
”Vill du lyssna på mig en stund,” tänkte hon högt. En vindpust smekte hennes kind. ”Jag har träffat en karl. Nä, inte träffat, men lärt känna kan vi säga. Han kommer hit. Vi är nog inte speciellt lika - men ändå. Jag tror vi tänker på ungefär samma sätt. Vi kan komma överens, även om vi inte är det. Förstår du?” Ännu en lätt vind nuddade henne. ”Det är inte lätt, men jag vill leva, inte vara. Du vet vad jag menar? Här finns ju sysslor även för dig, om det nu ginge att ordna så jag kan bli kvar här.” Elden flammar till. ”Vi har pratat om att ändra på en del. Ja, så det passar oss, han och jag alltså. Du vet. det här med julen å så, ja jag vet ju att du inte riktigt förstår det. Vi tänkte göra om det där, ändra på det ganska ordentligt.” Det sprakar till i eldstaden.
Kvinnan ser att det behövs mer ved, reser sig och går efter en börda. Hon kisar i mörkret för att eventuellt få en skymt av sin vän. Elden har tagit ny fart när hon kommer åter.
”Tack”, säger hon leende och sätter sig. ”Jag kallar dig Tomten fastän du inte är en. Kan du stå ut med det? Jo, det blir nog så som jag sa - vi firar jul här, men i oktober. Det är två månader dit.”
Lyset i köket tänds plötsligt. Kvinnan känner sig lätt frusen i den fuktiga kvällsluften.
”Han har nog rätt; dags att gå in.”
När kvinnan kommer ut på morgonen brinner det fortfarande lite i eldstaden. Annars ligger gården öde.
Tomten kikar på henne genom en springa i förrådsväggen. Under natten har han begrundat hennes tankar och bryderier; de verkar kloka, har han kommit fram till.
*
Tanken som har tagit del av det som sagts och tänkts mellan kvinnan och Tomten, begrundar nu det han hört. Den förstår precis vad som är kärnan i kvinnans tankegång. Hon vill väldigt gärna fira och det hon vill fira är inte kalenderjulen i sig, inte födelsen, men för enkelhetens skull; varför inte kalla det julfirande? På något sätt ligger en liten protest i detta. Tanken ler vid det konstaterandet och inser att julfirandet faktiskt inte är samma sak för alla. Kvinnan har kärlek i sina tankar, en man har kommit in i hennes liv, de kommer att mötas i oktober; det blir deras julfirande - enkelt! Kärlek kan uttryckas, firas och improviseras på de mest oväntade sätt.
I ett samtal mellan kvinnan och den nye mannen; det var i början av sommaren, kom julfirande på tapeten.
”Nä du, jag har aldrig anammat det där med julen, knappt som barn ens,” menade mannen.
”Va? Menar du det, å jag som tycker det är så mysigt,” utbrast kvinnan. ”Så fint det är med tomtar å dekorationer, gran och doften av stearin. Maten och - Ja, kanske nån välbehövlig present och så.”
”Jovisst kan det väl vara så som du säger, men. Nä, jag ser nått slags kommandofirande i det. Och religion, ja du vet ju min inställning till den.”
”Jamen, religionen? Jag skiter väl i den! Vad menar du med kommandofirande föresten?”
”Glada å snälla barn med tindrande ögon, alla är och ska vara snälla. Klappar, mat och dryck i mängder. Utklädda fulla fäder å jag vet inte vad. Bara för att almanackan kommit till ett visst datum! Nä, jag ser inte det meningsfulla i det. Visst kan jag fira och ha skoj, men då vill jag ha en rimlig anledning och känna för det.”
”Skulle du kunna tänka dig att fira oss då,” undrar kvinnan försiktigt.
”Fira oss? Hur tänker du nu då?”
”Att vi har en egen jul, men på traditionellt vis! Vi ska ju träffas i oktober. Du har väl inte glömt de?”
Mannen skrattar gott i andra änden.
”Herregud så gott de ska bli! Och vet du vad? I september kan jag komma lös ett par dar. Jag kommer till dig då, om det passar.”
”Passar?! Det, är väl om något på tiden!”
”Tycker du,” svarar han med låtsad förvåning.
”Jag tycker inte, jag vill .”
”Du, jag kommer!”
*
I slutet av sommaren går alltid tiden fort. Kvinnan tänker på september, emellanåt arbetar hon hårt, all tid hon kan få. Vissa dagar gör Tomten sig extra besvär, han är uppriktigt orolig för henne. Han har lagt märke till att hon magrat av.
I en boning en bra bit bort, har gårdsfolket fortfarande en jordkällare de använder. Tomten har gett sig den, på att lägga nått kilo extra på den magra vännen. Jordkällaren innehåller inte något överflöd, men inte märks det att något ”lånas” då och då.
En natt för några veckor sedan, Tanken var i farten då, vaknade Tomten av att han kände sig väldigt förnöjd.
Kvinnan log första gången hon upptäckte Tomtens gåvor i skafferiet; hon förstod. Mellan de lite torftigare måltiderna, äter hon nu det Tomten kallar riktig mat. Fisken smakar gott tillsammans med den färska potatisen. Och fläsket, kanske en aning fetare än hon önskar; det knapersteker hon. Tomten märker att potatisen nog är favoritbetonad.
”Du är då omtänksam du,” säger kvinnan en afton vid matbordet. Hon har skymtat skuggan utanför fönstret. ”Jag ska inte fråga varifrån. Tack.”
Det ringer i kvinnans telefon.
”Hej! Är det du - hur har du det?”
Kvinnan söker upp sin favoritstol.
”Jo det är bara bra,” säger mannen. ”Men du då?”
Hon uppfattar ett uns av oro i hans tonfall.
”Jag har just ätit en fantastisk middag. Sik och potatis.”
”Har du,” svarar han. ”Säkert?”
”Javisst! Tror du inte att jag äter? Du kommer ju snart, då får du se.”
”Du ska veta att jag längtar, dagarna är långa nu.”
”Vi ska ha fina dagar då. Bara rå om oss och planera.”
”Planera?”
”Ja, vår julhelg! Säg inte att du glömt.”
Han skrattar i andra ändan.
”Nä, inte glömt, men kanske inte tänkt på det som du, förmodar jag. Du får förstå att jag inte är van att -”
”Jo jag förstår visst, det gör jag. Jag vill inte tvinga det på dig.”
”Det gör du ju inte heller, älskling. Jag är på väg, du är där, men jag kommer. Förstår du?”
”Jo, jag tror det. Du har en bit kvar, men jobbar dig fram. Kan man säga så?”
”Kanske inte jobbar, men vänjer mig. Jo, det låter bättre, vänjer mig. Har du det bra annars då?”
”Bara bra! Du behöver inte vara orolig. Lova mig det? För mig går dagarna fort nu; konstigt va? Är det tre eller fyra dagar du blir här?”
”Fyra! När kommer snön där då? Ska man ha luva med sig?”
”Det vet man aldrig, kan komma när som helst. Ta med en luva du och bra skor.”
”Fan, jag vill vara hos dig nu!”
*
Septemberdagar, frostnupen mark, långa promenader, kyssar och långa blickar.
”Det brinner i kaminen!”
”Jaha,” svarar hon konstaterande.
”Det brann inte när vi gick.”
”Nähä, det kanske det inte gjorde.”
”Men.”
”Klä av dig nu och fråga inte så mycket. Vill du ha te?”
Mannen blir stående med blicken på kaminen.
”Finns det någon mer här,” undrar han.
”Sånt vet man aldrig.”
Han slår ut med armarna, tittar vädjande mot henne. Hon går emot honom, möter hans forskande blick.
”Hur var det du sa? Jag är på väg, vänjer mig.”
Omfamnade står de där på golvet vid kaminen. Från bakom vedkorgen smiter Tomten iväg.
”Jag älskar dig,” viskar de samtidigt till varandra.
”Blir vi stående så här en stund till, kanske vårt te blir färdigt,” viskar han.
Hon möter tyst hans blick; länge.
”Tror du?”
”Vet du,” undrar han allvarligt.
”Jag vet, när och om det sker,” konstaterar hon knappt hörbart.
Det är mörkt när han vaknar, klockan visar på fem. Han kliver försiktigt ur sängen och går ut. Ett fjunigt täcke av snö täcker backen; det ångar från barfläcken när han går in igen. Vid köksbordet blir han sittande en stund, hör hennes lätta snarkningar. Hennes lilla vita hund ligger på en pall och blänger på honom. Det känns för tidigt för kaffe, men han vet att hon kommer att vakna när som helst och då vill hon ha kaffe.
”När och om det sker. Klart det är så, enkelt och självklart. Det brann ju faktiskt i kaminen.” Han känner sig lite dum där han sitter. Hunden ser ut att veta något han inte vet. Det börjar sjuda i pannan, sju mått kaffe åker i det bubblande vattnet.
Tjugo över fem visar klockan nu och det är den 24 september. En tanke slår honom, hunden blänger fortfarande.
”Jag vet en sak som inte du vet. Vet du de? Det är prick en månad till jul idag. Det visste du inte!”
Hunden sluter ögonen och somnar om.
Kaffedoften har nått sovrummet.
”Älskling! Jag vill ha kaffe på säng! Och en cigarett!”
Överraskad går han till henne. ”Har jag väckt dig älskling? Det är tidigt, och snö på marken.”
”Du åker ju idag! Inte kan vi sova bort de sista timmarna då.”
”Jag kommer med kaffet älskling. Det är 24 september idag,” säger han glatt.
”Jag vet,” säger hon och skrattar till.
Han blundar demonstrativt. ”Ja, ja, jag vet, jag vet.”
”Får jag en puss nu,” undrar hon.
De har fått sina dagar, fina dagar. Att åka, känns smärtsamt för honom, men en månad och knappt det går fort. Snötäcket som låg på morgonen, har försvunnit på några timmar. Kanske kommer de tillbaka samtidigt, han och snön. Vem vet?
När hon kommer hem efter att ha vinkat av honom vid bussen, tänder hon det första ljuset i adventsstaken. På spisen står nykokt kaffe.
”Tack ska du ha,” säger hon och häller upp en kopp.
(I ett annat sammanhang hade Tomten tårögd kikat in genom fönstret. Nu ligger han under hennes säng och sover).
*
Tanken har speciellt följt händelserna kring Tomten. Det fungerar så här långt, med vissa problem, men ändå. Att man kan ändra sig om man har öppet sinne, verkar ju helt klart i det här fallet. Solklart har ju kärlek en stor del av äran till det.
Tomtens kärlek är ju av en särskild kaliber; omtanke och omsorg utan villkor. Den är på något sätt gränslös, inte bara den mellan två människor som också är fysisk. Att få gensvar i någon form är tillräckligt för vår lille vän. Tankens tanke är att den umgängesformen borde ha en framtid trots allt. Den vet ju, att inte bara i det här sammanhanget fungerar det. Exemplen måste smitta av sig, om inte annat, så av ren nyfikenhet från omgivningen. Samtidigt ser Tanken att de som slår vakt om sin rätt att tänka fritt, också ”drabbas” av en kommandostyrd tillvaro. Kampen står alltså mellan två mycket olika sätt att tänka. Uppenbarligen har de så kallade ”sämre bemedlade”, lättare att ta till sig Tomtens form av kärlek; ja även att ge den. Penningens makt manipulerar och grumlar tankarna. Att acceptera varandras olikheter är en bra början; när mönstren permanentas är det dags att tänka om.
*
I bussen på väg hem, sitter mannen och känner av sitt minst sagt begynnande beroende av en fantastisk kvinna. Han har svårt att förstå hur han ska uthärda de kommande dagarna. Vistelsen hos henne har varit omtumlande på många sätt; nya infallsvinklar såväl som bekräftelser på egna tankegångar.
”Vi är då i alla fall två sådana,” tänker han leende. ”Så olika, men ändå så lika.”
Bussen rullar på genom trakter han inte ser, han tänker plötsligt på kaminen det brann i.
På hennes gård kring den lilla stugan, lämplig för två, händer saker i rask takt. ”Oförklarligt” står där en morgon en halmbock uppställd på en sten. Kvinnan pyntar den med röda band och sätter sedan ljusslinga på en liten gran. Mossa och kottar samlas till dekorationer, barrkvistar formas till kransar. Två ljus är tända i staken.
”Nu fattas bara snö”, tänker hon vid brasan.
Med outgrundlig blick, sitter den lilla hunden vid henne och stirrar in i flammorna. Man kan tänka sig att hunden ser sin tillvaro här på gården som en julklapp, jämfört med livet i modulen i stan. Om nu hundar inte kan fira, så kan de i alla fall vara med och fira.
”Tänk om det ginge att få dig med vid julbordet,” säger hon rakt ut i luften. ”Vet du vad? När jag var i affären frågade jag efter julskinka. Biträdet tittade konstigt på mig en kort stund och sa; kom in till veckan.”
”Hon vill ju så väl, men förstår nog inte, eller glömmer mitt egentliga väsen,” funderar Tomten. ”Allt skulle ställas på ända om jag skulle bekräftas vid deras bord. Jag finns ju inte. Det viktiga är ju att hon finns och då jag, genom henne.”
Via Tanken slår det henne hur galet det skulle bli om hennes önskan gick i uppfyllelse. Ett nytt liv är ju under uppsegling, jag kommer att få hjälp med det, kommer hon fram till. ”Inte skulle det bli bättre om vi sprang om varandra här.”
Tredje ljuset har tänts och snön har inte återvänt ännu. Tomten tillbringar mesta tiden på rygg som uppladdning för helgen. Vissa kvällar har han råkat höra dem talas vid i telefon. Han känner det som sitt ansvar, att det mesta blir som han hört dem planera.
Det är bara en dag kvar tills mannen kommer. Kvinnan är strängt upptagen med matförberedelser. Tomten går omkring och småmyser av att han märker hur gott hon mår. Inne i huset är pyntat som han aldrig förr har sett. Det är faktiskt så, att Tomten har hittat en skyddad vrå i huset, där han kan vistas nattetid; mycket gemytligare det, än att vistas i det glesa uthuset.
Den sista tiden har det blivit kallt, minusgrader även dagtid, men ingen snö. Kvinnan märker att det händer saker ute på gården, men kan inte riktigt peka på vad. Gården blir så ombonad eftersom; den vårdas, utstrålar stämning. Glad är hon för det, så mycket som finns att göra där inne. Nu sista kvällen innan mannen kommer, sitter hon vid brasan ute på gården och flätar en liten korg. Den ska fyllas med presenter åt Tomten och ställas på bron på julafton. Vinden ökar under kvällens gång och den där speciella lukten tilltar. När korgen är färdig tycker kvinnan att det får vara nog för dagen. Det är inte speciellt sent, men hon går ändå i säng; värmen från kaminen får henne att somna med boken på näsan.
När kvinnan vaknar tidigt på morgonen snöar det. Värmen från kaminen finns fortfarande kvar i huset. Hon drar på sig morgonrocken och går ut; bron är nysopad från snö.
”Jag förstod nästan det, så som det luktade snö i går kväll.”
Spåren bort mot bodan är så små, kvinnan blir stående med ett brett leende och ser på dem. Hon går in igen, sätter på kaffet och klär på sig.
”Bäst att bära in ved då och söka fram snöräven.”
Vid köksbordet med rykande nykokt kaffe, går kvinnan igenom vad hon har kvar att göra. Förnöjt kommer hon fram till att det mesta är klart; bara att invänta honom då. Hunden skriker utanför dörren, vill in i stugvärmen. Kvinnan drar på sig varma kläder och går ut, snötäcket ska skyfflas undan innan han anländer. Röken stiger rakt upp ur skorstenen.
*
En liten täckt lastbil stannar till uppe på vägen. Kvinnan stannar upp i sitt skottande. Bilen börjar att backa ner till gården.
”Vad nu då,” funderar kvinnan och börjar gå mot bilen. Hunden rusar sjövild runt, runt.
Dörren öppnas på bilen och ut hoppar han.
”Du! Men herregud, vad är detta?”
De rusar mot varandra och omfamnas med höga tjut. Hunden kommer av sig.
När de lugnat sig pekar hon på bilen.
”Menar du att - att du kommer för gott?”
”Ja älskling, för gott. God jul!”
Bakom en buske slår Tomten frivolter.
”God jul själv! Kom så går vi in och kokar glögg.”
Bilen blev stående där den stannat och tömdes först på julafton. I ett huj blev det gjort och julaftonen inleddes sedan, med en lång frisk promenad i skogen. På behörigt avstånd följde Tomten efter på skidor.
Eftermiddagen ägnades åt att tända fjärde ljuset, elda i kaminen, knäcka nötter, kramar och förberedelser för julmaten. Bordet dukades, lukter som framkallade hunger spred sig i all den pyntade hemtrevnaden. Från skivspelaren hördes julsång och gröten till Tomten puttrade på spisen. Den lilla korgen var fylld med russin, nötter och annat gott.
På väg ut med Tomtens förplägnad, gröttallriken och korgen, säger kvinnan:
”Tänk om han kunde vara med oss ändå.”
Precis när de ska till att sätta sig till bords knackar det på dörren. Förvånat tittar de på varandra.
”Vem kan det vara,” säger hon och går till dörren.
På bron står en liten pojke.
”Ska ni köpa jultidningar,” undrar han blygt.
Kvinnan brister ut i skratt.
”Nej du, men kom in och ät med oss i stället. Du är väl hungrig?”
”Jo, tack gärna,” säger han och sneglar på förplägnaden på bron. ”Jag kan hämta en börda ved med mig.”
”Älskling, nu vet jag att vår jul blir komplett,” säger hon när hon kommer in.
”Jag vet,” svarar han med ett brett leende.