DEN NORDISKA INDIANEN PÅ KALHYGGET

Strax före Myggholken, på södra sidan om Kvikkjokksvägen, sitter en indian. Ett kalhygge omger honom, begrundande röker han sin pipa.

Ett hundratal meter nedanför hans sittplats, höjer och sänker sig vattnet i Randijaursjön. Det som förr var fritt rinnande vatten, är nu ett jättelikt vattenmagasin.

Indianen ser förödelse, andra tycker sig se utveckling och framsteg. Indianen funderar, men får det inte att gå ihop; skogsskövling och dränkta markarealer … det är nästan så att hans fredspipa slocknar.

Många har han rökt fred med genom åren, inte lika många har han avvisat. Av någon märklig anledning har det varit så, att de mest ivriga att få röka fred, är de som står bakom förödelsen. Han har dock avvisat deras försök att blanda sina gifter i hans fredstobak. Girighet och ödeläggelse hör inte hemma i kretsen runt en fredspipa. Skogsbolagen och Vattenfall har skändligen misslyckats i sina tappra försök att förgifta hans tankar.

Glömma och förlåta, se framåt inte bakåt sägs det. Men det måste väl finnas gränser även för det, resonerar indianen.

Stanna gärna till och besök vår vän indianen, hör honom och begrunda vad det är som hänt och händer här runt omkring honom. Allt är nämligen inte som Du hört att det är.

 

VI ÄR IAKTTAGNA …

Inte många som färdas efter Kvikkjokksvägen vet om, eller har sett att de är iakttagna. Nä, det är inte djur som iakttar och inte är det boende efter vägen heller. Många skulle nog betrakta iakttagaren som ”Mannen från Nasaret”, någon kanske ser ett ansikte vilket som helst.

”Stenansiktet” i skogen ser oss passera, kanske funderar han på varför skogen omkring honom glesnar allt mer. Det han ser av vår tid, är som en flisa i hans sten och jämfört med oss är han ”oändlig”. Att betrakta honom som oförarglig är nog oklokt, han är en del av en enorm kraft: Naturen.

Besök ”Stenansiktet” ca. 23 km västerut efter Kvikkjokksvägen vid skylt, kanske det leder till något att fundera på.

 

PAKKOITERNA, ETT FOLK PÅ KRITA

Lokal grundforskning har uppdagat sensationella fragment av en svunnen tidsepok. Mellan Jura och Krita fanns en hittills okänd epok; vi har valt att kalla den På Krita. Väldigt små varelser; anpassade till det dåtida kärva klimatet, har blottlagts i sitt ursprungliga skick. Det som väckt störst förvåning, är fynden som visar den kultur de levde i och som de faktiskt hann med att utveckla. Eftersom fyndplatsen finns på fastigheten Pakko, nära Randijaur; känns det naturligt att benämna detta småfolk som Pakkoiterna.

Liksom renens centrala roll i den samiska kulturen, hade Pakkoiterna myggan som det nav de utvecklade sin kultur kring. För att de nutida, ”civiliserade” myggjagarna, inte ska slå sig alltför hårt på bröstet; vill vi informera om att nutida innovationer för bekämpning, utvecklades redan under På Krita; men då för det rakt motsatta syftet. Vi vill påstå att den dialektiska principen håller streck i denna utvecklingskedja: Tes, antites, syntes; vad syntesen kommer att utmynna i, är ännu för tidigt att ”surra” om. En sak är dock säker: Fåglarna bävar!

I små koltliknande klädedräkter kilade Pakkoiterna omkring här i trakten. Tack vare de väl bevarade fynden har vi kunnat rekonstruera dräkterna. Märkligt nog påminner materialet om senare tiders garn och därför har rekonstruktionen varit relativt enkel. Men håll med om att garn under På Krita, bara det är märkligt nog! Kanske det visar sig att spinnrockens ålder får omvärderas? Ett viktigt fynd tyder på att de lyckades framavla en större variant av mygga som dessutom var pälsad!

På Krita är tammyggans tidevarv! Märkliga förhållanden gav grogrund för detta samhälle. Eftersom blodsugning inte kunde vara speciellt gångbart som försörjningskälla, utvecklade myggen förmåga att ”snabla” i sig andra vätskor; vätskor som i sin tur visade sig omvandlas till fullt användbara födoämnen för Pakkoiterna. Biologer och fysiologer har här en uppgift att syna och förklara.

Förutom vad som synes vara den förste ledaren för Pakkoiterna; vi kallar honom för Pakko I, märks inga tydliga rangordningar eller tendenser till dithörande orättvisor. Byteshandel och ömsesidigt utnyttjande tycks ha präglat kulturen. Vapenliknande föremål förekommer överhuvudtaget inte i fynden. Infångandet av mygg upptog en stor del av tillvaron; tämjandet av dem utvecklades till nära nog en konstart. Fynden av fångstnät (myggnät) och myggholkar, men även myggstallar, visar på en långt driven djurhållning.

Pakkoiternas bostäder visar på byteshandel med fåglarna. De flesta bodde i avlagda fågelbon och tecken tyder på, att dessa bytte man till sig mot de stora mängder myggkroppar som blev följden av tamhållningen. I takt med att kulturen och samhället utvecklades, ökade förutsättningarna för befolkningsökning av stigande tillgång av födoämnet. Men faran häri observerades uppenbarligen inte; nämligen att tillgången på sugbart blod också ökade! (Den uppmärksamme anar nu vad som är på gång: därför inskränker vi oss till att beskriva vad som troligtvis hände och utlöste ”kräftgången”.)

Preludium till kräftgången

Man kan tänka sig att den stigande medeltemperaturen indirekt hade med saken att göra. En varmgången Pakkoit, mygghållningen var troligen inget latmansgöra; tog sig ett dopp i ett av de framväxande embryon till sjöar som utvecklades. En gårdsmygga på avvägar passerar detta vatten precis när Pakkoiten sänkt sig ner i vattnet. Törsten uppenbarar sig hos myggan som hastigt sticker gadden i vattnet; oturligt går den in i den ”osynlige” Pakkoiten och blodet dras så in. Effekten låter inte vänta på sig, snart är ryktet igång, blodets inverkan på myggans välmående blir allmänt känd. Välmåendet leder till tillväxt, kroppslig sådan och under tid ökar storleken på myggen. Blodet i de små Pakkoiterna förvandlas så till deras egen undergång. Snacka om paradox!

IDENTIFIERADE PAKKOITER

Pakko I med hustru: Uppenbarligen de som ledde den framväxande kulturen och hade starkt inflytande på mentalitet och umgängesformer. Pakko I begravdes iförd sin bostad, vilket måste betraktas som en hedersbetygelse.

Lumme: Förmodligen den mest framträdande av kulturens myggskötare. Viktiga spår leder mot honom när det gäller innovationer; hagar, håvar och de första fångstnäten tycks ha hans signum. Det är svårt att förklara den Lummer som omgav honom och hans huvudbonad, men troligt är, att den spelade en roll i närmandet till myggen.

Jauri: Det som slog oss vid fyndet av honom var; här är en förlaga, Selma ovetandes, till gåsen Akka och dennes följeslagare Nils (historien upprepar sig!). Denne Jauri, som av någon anledning hade samröre med fåglar, får nog tillskrivas byteshandeln med bostäder och myggkadaver. Den mumifierade gås han begravts med, tyder på en väsäntligt mindre storlek på dåtidens gäss. Ett annat fynd av en gås (skicket på denna tillåter inte att den visas), tyder på att den burit på fler än en passagerare; kan även charterresor vara en så gammal företeelse?

Randi: Som vanligt(!), en kvinna bakom skick och fason i de avgörande momenten för framgång. Denna kvinna stod för den trivselkultur som präglade mygghållningen i stallarna. Slarv och ”vänsterhandshantering”, torde aldrig ha hållit den annars så flyktiga myggan kvar i stallen. Observera att redan då var kvasten ett viktigt verktyg!

 

Cirka en mil före Kvikkjokk kommer man till Köpenhamn. Till höger kan man svänga in och lämna bilen. Härifrån kan man söka reda på skylten som visar mot Brudslöjan. Promenaden upp till vattenfallet är inte lång och stig finns hela vägen. Räkna med 20-25 minuters vandring till rastplatsen under fallet. Bänkar, bord och eldstad finns för en stunds intag av kaffe med mera. För de fotointresserade är detta ett eldorado.

Såväl Köpenhamn som namnet Brudslöjan har naturligtvis en historia. Denna bör dock berättas på plats, med den fantastiska utsikten som fond.

Det finns en hel del urskogar i kommunen. Vid intresse för exkurtion kan vi organisera detta. Det krävs dock att anmälan om detta kommer i god tid innan tänkt datum.

Inte långt från Myggholken ligger Nautijaurälven. Där finns det fina ställen att fiska upp sin egna ädelfisk. Behöver du hyra fiskeutrustning så ordnar vi detta. Även cykeln kan du få hyra hos oss!

Ta en tur till den gamla skvaltkvarnen. Upprustad och fungerande. Det bakas bröd där varje år i juli.
Ligger utefter Kvikkjokksvägen. Följ skyltarna från Granudden

Vid den gamla slåttergården, kan du få en glimt om hur livet tedde sig där förr i tiden.
Ligger utefter Kvikkjokksvägen. Sväng av mot Nautijaur